Idag regnar det. Inte bara regnar, det spöregnar helt galet mycket idag. Det är bra, men en del av våra växter har böjt sig lite pga det hårda regnet. Men vår brunn blir påfylld och det är skönt. :)
Varken hundar, katten eller jag har varit speciellt sugen på att gå ut idag. Vi har mest varit inne, förutom de få gånger jag har tvingat ut hundarna att gå på toaletten i trädgården. Vi har suttit i skolsalen och jag har planerat lite inför hösten och vintern, vi har tittat på tv, ätit en massa och hundarna har fått leta efter godis för att ha något att göra idag.
Men så sitter jag nu och slötittar lite på Vardagspuls på Fyran där de pratar om mobbning och kom att tänka på hur min skoltid var. Den var till mesta del ingen höjdare. Jag har aldrig riktigt trivts i skolan eller i en väldigt stor grupp överlag. Att samla så många barn med en enda vuxen, ibland 2 vuxna, är för mig helt galet idiotiskt.
Barn är inte färdigutvecklade, de vet inte hur de ska vara mot varandra eller hur man borde uppföra sig. Många barn vet inte hur man är snäll eller hur man behandlar andra med respekt och i skolan är det lätt att många barn blir felbehandlade av sina klasskamrater som lämnar spår och sitter i många år framöver.
Att då ha EN vuxen eller möjligtvis två vuxna bland alla dessa barn är dömt att misslyckas. Alla barnen kommer inte kunna få en mysig dag i skolan.
Jag gick ju i skolan, jag vet hur det var på min skola. Även om det var 10 år sedan som jag slutade skolan så är det inte så stor skillnad från då till idag. Det är många barn intryckt i ett stort rum, en eller i bästa fall 2 vuxna och långa dagar där barn ska sitta still, vilket de inte är gjorda för. Detta är likadant nu som då.
Jag kommer till exempel ihåg en gång, det måste varit i fyran ungefär. Jag hade precis varit på toaletten och gick in i klassrummet igen. Det var lite stökigt i klassrummet och vissa av de andra barnen gick runt eller satt och räknade i sina matteböcker. Så kom en av killarna i klassen fram till mig och sa "vilken ful tröja du har". Han hånlog och tittade på sin kompis och båda skrattade och gick därifrån.
Min lärare stod och hjälpte ett annat barn och ingen sa någonting till mitt försvar. Jag kommer ihåg att jag kände mig väldigt kränkt, ihoptryckt som en tvättsvamp som någon kramar ur. Alla höll på med sitt och ingen såg hur jag sjönk ihop till en våt fläck på golvet. Jag fällde nog en liten tår, fast inombords. Ingen fick ju se att jag blev sårad.
Jag berättade detta för min mamma när jag kom hem och hon hittade på en teater där vi tränade på att jag skulle säga tillbaka. Så nästa gång han sa så till mig fick han tilbaka: "din tröja är inte så snygg den heller". Efter det sa han aldrig något sådant till mig igen.
En annan gång skulle jag och min bästa kompis åka till vår ridlektion. Vi hade pälsat på oss alla ridkläder och hade glömt något i skolan. Hennes mamma skjutsade oss först till skolan för att springa och hämta det vi glömt och sedan till ridskolan. Vi sprang så fort vi kunde upp till skolsalen och sedan ner igen. På vägen ner så fick några killar i klassen syn på oss. De skrek efter oss att vi var riktiga töntar och andra elaka ord. Jag sprang så fort jag kunde den gången.
Högstadiet för mig var nog ändå det värsta. Vi hade två tjejer i min klass som båda var så kallade "ledartyper". De var ömsom kompisar och ömsom ovänner. Vi umgicks väldigt många tillsammans i min klass och det blev alltid jobbigt så fort de två var osams.
På grund av mina tidigare erfarenheter ville jag gärna hålla mig vän med alla så jag gled oftast undan när det vankades bråk. Men i mitten av åttan kunde jag inte hålla mig borta längre.
Det blev ett rejält bråk mellan dessa tjejer och klassen delades upp i de som hejade på tjej 1 och de som hejade på tjej 2.
Jag ville inte välja, men det ville de andra att jag skulle göra. De körde ett riktigt värvningsarbete för att få över mig till deras egen sida. Jag sa inte så mycket då.
En eftermiddag hade vi haft gymnastik och jag och tjej 2 var ensamma kvar i omklädningsrummet efter att alla hade gått. Jag gick före henne och när jag kommer ut ur huset så står det 10 arga tjejer där utanför och undrar när tjej 2 ska komma ut. "Vi ska nämligen slå henne".
"Jag ska kolla", sa jag och blev helt stel i kroppen.
Jag sprang allt vad jag hade tillbaka till omklädningsrummet för att varna tjej 2. Hon blev så klart skärrad och jag drog med mig henne ut bakvägen och vi sprang upp till rektorn direkt. Jag ringde mina föräldrar och hon sina och de kom och hämtade oss. Sen dess har jag inte sett henne.
Efter det så gick jag inte till skolan på flera veckor. Jag sa till mina föräldrar att jag aldrig mer tänkte gå till skolan på grund av detta. Jag kände mig inte säker där.
Kunde de hitta på att de skulle slå henne så kunde de ju slå mig. Det kändes inte bra. Mina föräldrar lät mig så klart vara hemma.
Min pappa har jobbat ganska mycket under min uppväxt och det är mamma som varit hemma när vi kommit hem från skolan, men denna gången kunde inte pappa hålla sig borta. Han åkte till skolan och knackade på vår dörr och avbröt mitt i lektionen och höll ett långt föredrag om hur man är som kompis och så. (När detta sedan hade lugnat sig och jag gick tillbaka till skolan så fick jag höra om hur cool min pappa var.) :)
Efter någon dag så blev jag och pappa kallade till rektorn. Vi trodde att vi skulle åka dit för att prata om hur vi ska gå vidare för att jag skulle kunna gå tillbaka till skolan. Vi trodde att dom ville hjälpa oss.
Men tji fick vi!
Vi satt utanför vid skolexpeditionen i cirka 5 minuter och vi var båda på gott humör. Plötsligt kommer rektorn och biträdande rektorn ut och den ena tar mig till ett rum och den andra tar pappa till ett annat rum. Vi hann knappt reagera. Vi blev båda överraskade.
Den biträdande rektorn sätter mig i ett rum och börjar ifrågasätta varför jag har börjat tjafsa så mycket, varför jag skapar så mycket problem och att jag borde förstå vad detta gör med mina klasskamrater.
Jag satt bara helt tyst medan hon stod där och skällde på mig i någon typ av panik. Efter ett tag blev jag utsläppt ur det där rummet och gick sakta och helt tyst bort till rummet där jag sett att pappa gått in. Jag satte mig utanför och stirrade på dörren.
Efter en liten stund hör jag hur rektorn gapar och skriker på pappa. Jag kände hur det började koka i mig och jag blev arg för att hon behandlade min pappa på det där sättet. Han var ju där för att hjälpa mig.
Jag gick fram till dörren och bankade och skrek "du får inte göra så mot min pappa! Det är faktiskt MIN pappa!!!" Det blev tyst därinne och jag hörde hur pappa skriker "det är ingen fara Anneli".
Jag gick och satte mig och efter några minuter kommer pappa och rektorn ut. Jag gick snabbt fram till pappa och drog honom med mig så vi kunde gå. Vi gick ut genom skolan och åkte hem.
Jag var hemma ett tag efter det med gick tillbaka till skolan sedan. Flera av de som bråkat mest slutade i vår klass inte lång tid efter detta.
Efter mycket påtryckande av båda mina föräldrar såg skolan till att starta ett fredagsmöte varje lunchrast för mig och några andra som varit med i bråket. Det gjorde att jag kunde fortsätta i skolan. Men detta var inte skolans förtjänst, utan endast min mamma och pappas förtjänst.
Jag gick nian i denna skola och även gymnasiet, men efter detta har jag lovat mig själv att ALDRIG mer gå i skolan.
Dessa två rektorer måste ju vara två av de sämsta ever! Att arbeta på en skola borde innebära att man är intresserad av barn och ungdomars utveckling och lärande och viljan att skapa en bättre tillvaro för dem i skolan. Dessa två förstår jag inte hur de hamnat där.
Jag hoppas att denna skola nu har en bättre ledning som är intresserad av barnens och ungdomarnas tillvaro och att deras mål är att skapa den bästa miljön för dem som bara är möjlig!
Anneli
För 10 dagar sedan åkte jag till en gård för att hämta 16 stycken hönor. De skulle, tillsammans med alla sina tusentals hönskompisar bli slaktade eftersom hönseriet skulle byta ut sina tusentals hönor. Men dessa 16 hönor fick leva vidare. Jag tog med mig hönsen hem till vår gård och nu bor de hos oss. De var otroligt skrikiga, rädda, panikslagna och flaxiga i cirka en vecka. Nu har de lugnat sig lite och är inte lika rädd för mig längre. De har även börjat bete sig som höns ska bete sig. De pickar i golvströet, grävet och sprätter och jollrar mer nu än skriker. Så fort de ser mig så börjar de jollra och kommer fram till dörren.