onsdag 10 augusti 2016

Sommaren 2016

Vi har varit lediga från våra vanliga lönejobb nu hela sommaren. Och varit ute hela tiden nästan.
Barnen har varit med och lekt vattenlekar så vi fått byta kläder massa gånger om dagen, men vad gör det?! De har varit med och släpat jordsäckar, så mycket de kan och vill, skördat, smakat och fodrat djuren. En riktlg kanonsommar har vi haft! 
Vi bokade upp oss på både Tusen tich Öppen trädgård och vi har haft vår bröllopsceremoni i helgen. 
Det har varit för mycket. Vi har byggt, odlat, släpat och fixat så vi är helt blå. 
Nästa år blir det smartare upplagt, helt klart. 
                        Från vårt bröllop. :-)

                   Från Tusen trädgårdar. :-)

måndag 16 maj 2016

Öppet hus 21 maj

På lördag är det dags för oss att öppna upp här igen. Vi kommer ha Öppet Hus från kl 11 till 15. Vi kommer ha försäljning av fika, fröer, ägg från våra hönor, vi kommer sälja min barnbok som jag har skrivit: "Augusta vill inte städa", och Camilla från Aloe Vera kommer hit. Det kommer bli superkul! :)

Samtidigt som vi förbereder detta så håller vi på att bygga, fixa och odla på gården. Odlingen står mest jag (Anneli) för. Jag byggde ihop ett växthus i höstas av brädor och vit och genomskinlig plast. Tidigt i våras började jag förbereda det och nu växer det överallt där inne. Idag var första dagen vi faktiskt kunde skörda den första sallaten till vår lunch. Det var såååå gott! :) 
Jag vill ju skörda ännu mer och tanken är att vi ska bli självförsörjande på grönsaker från 1 juni till slutet av året. Jag/vi ska göra vårt bästa för att det ska bli så. :) Men det är helt klart en utmaning när vi inte ens varit självförsörjande en enda månad tidigare. 
Om några veckor borde det i alla fall finnas rädisor, persilja, dill, spenat och sallat att skörda och det kommer vi klara oss på en liten stund. Ärtskott och gräslök finns också. 
Det här blir spännande! :)

Inte minst på lördag! Vi ses då! Alla är hjärtligt välkomna! :)

lördag 23 april 2016

Att vara familjehem

Mitt och Davids liv tillsammans är fantastiskt. Det är roligt, omväxlande, spännande och mysigt.
Vi har ju förmånen att ha massa härliga djur, härliga människor runt omkring oss, ett riktigt häftigt hus, men framför allt... våra två fina och mysiga barn. De är familjehemsplacerade hos oss och bor hos oss på heltid. I ungefär 6 månader har de bott hos oss och det är så roligt!


Det är otroligt tyst om familjehem, förutom när det uppdagas om människor som verkligen inte borde blivit familjehem.
Inget om hur det är att vara familjehem eller hur du blir det. Eller vad det innebär.
Jag tycker det är så synd, för det finns otroligt mycket barn som skulle behöva en eller två trygga vuxna i sitt liv. 
Det behövs fler familjehem. Och det finns så mycket människor och familjer där ute som skulle kunna göra en insats. 

Att vara familjehem är otroligt utvecklande, både för de vuxna och för barnen.
Det häftiga är att få ge barn trygghet som  verkligen behöver det och att få se utvecklingen som de gör.
Vi är ju som vilka föräldrar som helst den mesta tiden. Skillnaden är ju att vi har fått ett uppdrag av socialtjänsten där vi ska se till att barnen får det tryggt och lugnt i vårt hem och att de får ordentligt med kärlek. I början var det mycket oro och osäkerhet från barnens sida. Vi gav dom tid och visade och berättade att vi är där när de behöver oss. Och annars också. :-)
Vi hittar på saker på helgerna, vi slappar tillsammans, ser på film, dansar, har fredagsmys, leker, bråkar, tjafsar och myser. Precis som vilken familj som helst. Det man som familjehem måste tånka på extra noga är att barnen ofta inte fått allt de behöver vad gäller bl.a. uppfostran. Så det måste få ta tid. Till exempel var vi väldigt noga med att berätta att ingen tvingar barnen att äta olika mat. De får välja själva av det vi serverar. Gillar de inte paprika så slipper de äta det. Det är en självklarhet för de flesta, men det tog låååång tid innan de riktigt förstod det. Om det är 100 % förstått än vet jag inte... :-) Men nära i alla fall.

Ni som familj måste ju inte bli ett familjehem på heltid. Det går ju att bli kontaktfamilj också. Då tar ni emot ett eller flera barn varannan helg eller tex var tredje helg. Det behövs sådana familjer också.

Fortsättning följer... :-)

onsdag 23 mars 2016

Våren är här... ibland...

Nu är det vår! Helt klart! Även om vädret verkar vara lite förvirrat.
Vi har i 4 dagar nu haft ett fint, men inte välkomnat vitt snötäcke överallt i trädgården på morgonen, som på eftermiddagen töat bort. Det är lite tröttsamt, när man slm jag, bara längtar tills jag får börja odla. :-)

Jag har, trots det tråkiga vädret, fått ihop en varmbänk. Den är nu uppe i 27 grader och jag hoppas ju såklart att den ska bli ännu varmare. Men vi får se hur det går. :-)
Hoppas ni får en riktigt härlig påsk!





måndag 15 februari 2016

Fullt upp med allt möjligt, men mest barn… :)

Nu var det längesedan vi skrev något här. Vi har haft fullt upp med djur, renovering men framför allt med våra två små barn som har blivit placerade hos oss sen i oktober. Vi har blivit familjehem! :)

Det är fantastiskt roligt och massa jobb så klart. Barnen som bor här är en flicka på 3,5 år och en pojke på 8 år. De kom hit en måndagseftermiddag och vi alla var nog lika tagna på sängen att de kom just då. Vi hade fått veta att barnen skulle komma på onsdagen, vi skulle hinna åka och hälsa på de och de skulle hinna åka och se var de skulle bo för att sedan flytta till oss. Men det blev akut och barnen kom direkt, utan att ha träffat oss eller sett huset.
M (lilltjejen) hade tårar i ögonen och A (pojken) pratade oavbrutet. Han var nog väldigt nervös.
Efter bara några minuters småprat med M så ville hon komma upp i famnen och satt där ett långt tag.
Första kvällen var verkligen helt annorlunda än vad vi nånsin varit med om. Det tog cirka 5 timmar att få barnen att somna och A kräktes och grät om vartannat och M bara grät och gnydde. Det slutade med att M somnade i Davids famn och A somnade av utmattning. Så höll vi på i cirka en vecka. Vi hann tänka måååånga gånger: "Är det verkligen så här det ska vara?!"

Nu har de bott hos oss i snart 4 månader och det känns som att de bott här mycket mycket längre tid. De är vår familj och är helt fantastiska. Vi har ju lite saker att jobba på, eftersom de inte haft det så lätt, men det är intressant, roligt och både utvecklande och utmanande.

Precis innan vi skulle bli familjehem så satt jag och googlade för att försöka få fram information om hur det är att vara familjehem. Jag hittade nästan INGENTING!
Det är så konstigt! Det måste ju finnas massor med familjer som är familjehem men nästan ingenting om deras erfarenheter på nätet. Vi hade så många frågor och funderingar som skulle ha varit så skönt att
få besvarade. Jag hoppas kunna beskriva lite här hur det är att vara familjehem för att eventuellt kunna besvara frågetecken och funderingar från andra familjer som vill bli familjehem. Det hade verkligen hjälpt oss om vi hade kunnat läsa erfarenheter från andra familjehem.

Ha en härlig kväll nu!! :)
Kram Anneli

onsdag 16 september 2015

I Sverige äter vi 2 miljarder ägg per år

Vi har skaffat 12 nya hönor!!! De saknar fjädrar, skriker mycket och får lätt panik. Vi har räddat de från att bli slaktade, vid 1,5 års ålder.

I Sverige äter vi nästan 2 miljarder ägg per år och under påsken fördubblar vi vår konsumtion av ägg. Många köper Ekologiska ägg för hönsens skull och många köper ägg från Frigående höns inomhus, mycket p.g.a att man kanske inte har råd att köpa de Ekologiska äggen, som faktiskt är dyrare.

Höns härstammar från området runt Indien och Kina och precis som alla andra fåglar är de från början gjorda för att lägga några stycken ägg per år för att kunna fortplanta sig.

Våra hönsraser vi har idag är framavlade för att lägga så många ägg som möjligt och de höns som finns på ett hönseri är framavlade för att producera minst ett ägg per dag, vilket är helt onaturligt.

Många vet nog inte hur det går till för att just du ska få ditt goda, härliga, ägg till frukost.

Kycklingarna kläcks och blir så fort det går sorterade efter kön. Vid cirka 16 veckors ålder transporteras hönorna till hönseriet där de är i cirka 60 veckor och värper ägg efter ägg efter ägg. Efter dessa 60 veckor skickas de på slakt och så börjar processen om igen.

Dessa höns kan bo på olika sätt. De kan bo i bur i 60 veckor, de kan bo i en stor hall inomhus med många tusen andra hönor utan chans att se dagsljus eller andas frisk, härlig luft och de kan bo så de får gå både ut och in.
Vissa tänker då att det bästa är ju så klart att de får gå både inne och ute. Och visst är det så, just i DET
ögonblicket.

                                                                 Obs! Lånad Bild!

MEN…. var har alla tuppar tagit vägen?
Jo, de gasas ihjäl när de är 1 dygn gamla. De kan ju inte producera några ägg. Och på varje kläckt hönskyckling finns där en kläckt tuppkyckling som p.g.a att vi måste äta ägg blir ihjälgasad.

För 10 dagar sedan åkte jag till en gård för att hämta 16 stycken hönor. De skulle, tillsammans med alla sina tusentals hönskompisar bli slaktade eftersom hönseriet skulle byta ut sina tusentals hönor. Men dessa 16 hönor fick leva vidare. Jag tog med mig hönsen hem till vår gård och nu bor de hos oss. De var otroligt skrikiga, rädda, panikslagna och flaxiga i cirka en vecka. Nu har de lugnat sig lite och är inte lika rädd för mig längre. De har även börjat bete sig som höns ska bete sig. De pickar i golvströet, grävet och sprätter och jollrar mer nu än skriker. Så fort de ser mig så börjar de jollra och kommer fram till dörren.
Deras fjädrar börjar så smått växa tillbaka                                        
och om inte alltför lång tid så kommer
de se mer pigga och krya ut.

Tyvärr spelar det ingen roll om du köper
ekologiska ägg på affären eller
"frigående inomhus"-ägg.
Det finns alltid en restprodukt - tuppkycklingarna.
Ett hönseri som ligger inte alltför långt från oss
har 40 000 höns. Det betyder 40 000 ihjälgasade
tuppkycklingar VARJE år, bara p.g.a av detta hönseriet.
Och hur många hönserier finns det i Sverige?

onsdag 2 september 2015

Mobbning och regn

Idag regnar det. Inte bara regnar, det spöregnar helt galet mycket idag. Det är bra, men en del av våra växter har böjt sig lite pga det hårda regnet. Men vår brunn blir påfylld och det är skönt. :)

Varken hundar, katten eller jag har varit speciellt sugen på att gå ut idag. Vi har mest varit inne, förutom de få gånger jag har tvingat ut hundarna att gå på toaletten i trädgården. Vi har suttit i skolsalen och jag har planerat lite inför hösten och vintern, vi har tittat på tv, ätit en massa och hundarna har fått leta efter godis för att ha något att göra idag.

Men så sitter jag nu och slötittar lite på Vardagspuls på Fyran där de pratar om mobbning och kom att tänka på hur min skoltid var. Den var till mesta del ingen höjdare. Jag har aldrig riktigt trivts i skolan eller i en väldigt stor grupp överlag. Att samla så många barn med en enda vuxen, ibland 2 vuxna, är för mig helt galet idiotiskt. 
Barn är inte färdigutvecklade, de vet inte hur de ska vara mot varandra eller hur man borde uppföra sig. Många barn vet inte hur man är snäll eller hur man behandlar andra med respekt och i skolan är det lätt att många barn blir felbehandlade av sina klasskamrater som lämnar spår och sitter i många år framöver. 
Att då ha EN vuxen eller möjligtvis två vuxna bland alla dessa barn är dömt att misslyckas. Alla barnen kommer inte kunna få en mysig dag i skolan. 

Jag gick ju i skolan, jag vet hur det var på min skola. Även om det var 10 år sedan som jag slutade skolan så är det inte så stor skillnad från då till idag. Det är många barn intryckt i ett stort rum, en eller i bästa fall 2 vuxna och långa dagar där barn ska sitta still, vilket de inte är gjorda för. Detta är likadant nu som då.

Jag kommer till exempel ihåg en gång, det måste varit i fyran ungefär. Jag hade precis varit på toaletten och gick in i klassrummet igen. Det var lite stökigt i klassrummet och vissa av de andra barnen gick runt eller satt och räknade i sina matteböcker. Så kom en av killarna i klassen fram till mig och sa "vilken ful tröja du har". Han hånlog och tittade på sin kompis och båda skrattade och gick därifrån. 
Min lärare stod och hjälpte ett annat barn och ingen sa någonting till mitt försvar. Jag kommer ihåg att jag kände mig väldigt kränkt, ihoptryckt som en tvättsvamp som någon kramar ur. Alla höll på med sitt och ingen såg hur jag sjönk ihop till en våt fläck på golvet. Jag fällde nog en liten tår, fast inombords. Ingen fick ju se att jag blev sårad.
Jag berättade detta för min mamma när jag kom hem och hon hittade på en teater där vi tränade på att jag skulle säga tillbaka. Så nästa gång han sa så till mig fick han tilbaka: "din tröja är inte så snygg den heller". Efter det sa han aldrig något sådant till mig igen.

En annan gång skulle jag och min bästa kompis åka till vår ridlektion. Vi hade pälsat på oss alla ridkläder och hade glömt något i skolan. Hennes mamma skjutsade oss först till skolan för att springa och hämta det vi glömt och sedan till ridskolan. Vi sprang så fort vi kunde upp till skolsalen och sedan ner igen. På vägen ner så fick några killar i klassen syn på oss. De skrek efter oss att vi var riktiga töntar och andra elaka ord. Jag sprang så fort jag kunde den gången.

Högstadiet för mig var nog ändå det värsta. Vi hade två tjejer i min klass som båda var så kallade "ledartyper". De var ömsom kompisar och ömsom ovänner. Vi umgicks väldigt många tillsammans i min klass och det blev alltid jobbigt så fort de två var osams. 
På grund av mina tidigare erfarenheter ville jag gärna hålla mig vän med alla så jag gled oftast undan när det vankades bråk. Men i mitten av åttan kunde jag inte hålla mig borta längre. 
Det blev ett rejält bråk mellan dessa tjejer och klassen delades upp i de som hejade på tjej 1 och de som hejade på tjej 2. 
Jag ville inte välja, men det ville de andra att jag skulle göra. De körde ett riktigt värvningsarbete för att få över mig till deras egen sida. Jag sa inte så mycket då.

En eftermiddag hade vi haft gymnastik och jag och tjej 2 var ensamma kvar i omklädningsrummet efter att alla hade gått. Jag gick före henne och när jag kommer ut ur huset så står det 10 arga tjejer där utanför och undrar när tjej 2 ska komma ut. "Vi ska nämligen slå henne".
"Jag ska kolla", sa jag och blev helt stel i kroppen. 
Jag sprang allt vad jag hade tillbaka till omklädningsrummet för att varna tjej 2. Hon blev så klart skärrad och jag drog med mig henne ut bakvägen och vi sprang upp till rektorn direkt. Jag ringde mina föräldrar och hon sina och de kom och hämtade oss. Sen dess har jag inte sett henne.

Efter det så gick jag inte till skolan på flera veckor. Jag sa till mina föräldrar att jag aldrig mer tänkte gå till skolan på grund av detta. Jag kände mig inte säker där. 
Kunde de hitta på att de skulle slå henne så kunde de ju slå mig. Det kändes inte bra. Mina föräldrar lät mig så klart vara hemma. 

Min pappa har jobbat ganska mycket under min uppväxt och det är mamma som varit hemma när vi kommit hem från skolan, men denna gången kunde inte pappa hålla sig borta. Han åkte till skolan och knackade på vår dörr och avbröt mitt i lektionen och höll ett långt föredrag om hur man är som kompis och så. (När detta sedan hade lugnat sig och jag gick tillbaka till skolan så fick jag höra om hur cool min pappa var.) :)
Efter någon dag så blev jag och pappa kallade till rektorn. Vi trodde att vi skulle åka dit för att prata om hur vi ska gå vidare för att jag skulle kunna gå tillbaka till skolan. Vi trodde att dom ville hjälpa oss.
Men tji fick vi! 

Vi satt utanför vid skolexpeditionen i cirka 5 minuter och vi var båda på gott humör. Plötsligt kommer rektorn och biträdande rektorn ut och den ena tar mig till ett rum och den andra tar pappa till ett annat rum. Vi hann knappt reagera. Vi blev båda överraskade. 
Den biträdande rektorn sätter mig i ett rum och börjar ifrågasätta varför jag har börjat tjafsa så mycket, varför jag skapar så mycket problem och att jag borde förstå vad detta gör med mina klasskamrater. 
Jag satt bara helt tyst medan hon stod där och skällde på mig i någon typ av panik. Efter ett tag blev jag utsläppt ur det där rummet och gick sakta och helt tyst bort till rummet där jag sett att pappa gått in. Jag satte mig utanför och stirrade på dörren. 
Efter en liten stund hör jag hur rektorn gapar och skriker på pappa. Jag kände hur det började koka i mig och jag blev arg för att hon behandlade min pappa på det där sättet. Han var ju där för att hjälpa mig. 
Jag gick fram till dörren och bankade och skrek "du får inte göra så mot min pappa! Det är faktiskt MIN pappa!!!" Det blev tyst därinne och jag hörde hur pappa skriker "det är ingen fara Anneli". 
Jag gick och satte mig och efter några minuter kommer pappa och rektorn ut. Jag gick snabbt fram till pappa och drog honom med mig så vi kunde gå. Vi gick ut genom skolan och åkte hem. 
Jag var hemma ett tag efter det med gick tillbaka till skolan sedan. Flera av de som bråkat mest slutade i vår klass inte lång tid efter detta. 
Efter mycket påtryckande av båda mina föräldrar såg skolan till att starta ett fredagsmöte varje lunchrast för mig och några andra som varit med i bråket. Det gjorde att jag kunde fortsätta i skolan. Men detta var inte skolans förtjänst, utan endast min mamma och pappas förtjänst. 
Jag gick nian i denna skola och även gymnasiet, men efter detta har jag lovat mig själv att ALDRIG mer gå i skolan. 

Dessa två rektorer måste ju vara två av de sämsta ever! Att arbeta på en skola borde innebära att man är intresserad av barn och ungdomars utveckling och lärande och viljan att skapa en bättre tillvaro för dem i skolan. Dessa två förstår jag inte hur de hamnat där. 
Jag hoppas att denna skola nu har en bättre ledning som är intresserad av barnens och ungdomarnas tillvaro och att deras mål är att skapa den bästa miljön för dem som bara är möjlig!

Anneli